Voyage sans retour

Vi ser en bild. Vad säger den? En sittande man blickar ut över havet, stilla betraktande. Är det ett äventyr som hägrar därute? Friheten bland vågorna? Kärleken som väntar på andra sidan havet? En hemkomst?

Den sittande mannen är min vän Pàpe och vi är på besök med båt från fastlandet. Hans hemstad Dakar var en gång Franska Västafrikas administrativa centrum och är sedan 1960 huvudstad i det självständiga Senegal. Ön vi befinner oss på är Île de Gorée, bara några kilometer från stadens hamn. Alla talar utmärkt franska här, wolof och ibland något av de andra större språken i landet. Dofterna är mustigt djupa, ljuden dovt trummande mot havet och de murkna träbryggorna nere i hamnen. Röster ropar mellan de färgglatt målade småbåtarna och solen bränner mot husväggarna. Havets möjligheter fångar blicken i alla vädersträck, utom här. Här finns bara en port och ett begränsat stycke hav. Resten är inbyggt av höga väggar med rosa och gul rappning, två svängda trappgångar och en sandig innergård.

Vi är på besök i Maison des Esclaves, slavarnas hus. Den gapande dörröppningen ut mot havet är "porten till resan utan återvändo" och är den öppning i väggen genom vilken slavar brukade ledas ut i kedjor till de väntande skeppen. Bilden av det grymma ödet manar till eftertanke medan vågorna slår lätt mot ytterväggen, den som varit det sista som många av de bortförda såg av sitt hemland. För många har resan över Atlanten varit en resa utan varken mål, mening eller hemkomst. På det hela taget är de flesta resor som människor företagit sig historiskt sett påtvingade i någon mån. Att resa någonstans för att man verkligen vill, av nyfikenhet och lusten att upptäcka, är en lyx.

Runt tolv miljoner människor beräknas ha förts över Atlanten som slavar mellan 1525 och 1867 som en del i den så kallade triangelhandeln mellan Afrika, Amerika och Europa. Ibland hävdas andra siffror, ingen kan vetas säkert. Idag är slaveriet formellt avskaffat och verkligheten är en annan. Det vill säga, att migrationen ser annorlunda ut och tvånget kan vara mer eller mindre direkt. Ändå är resultatet liknande.

John Berger, som med sina texter lär oss mycket om att att se och känna, beskriver emigrationen som ett nedmonterande av världens centrum och en förflyttning till en annan värld av förlust, vilsenhet och fragment (min övers.). Cristina Peri Rossi, som ständigt återkommer till exilens livsvillkor, beskriver den som en blind flod som letar sig fram bland länder och städer utan ett eget språk eller möjlighet att bli sedd och hörd. Migrationen och exilen som individuell tragedi glöms lätt bort i den stora bilden. Samtidigt är det rimligt att tro, att dagens migration från Afrika till Europa rent historiskt och demografiskt får samma konsekvenser för givarländerna som slaveriet en gång hade. Detsamma gäller för Mellanöstern, alltså att en stor mängd unga människor, oändligt värdefulla för sina hemländer, väljer att fly till starkare ekonomier i utlandet där de sannolikt kommer att leva sämre liv och spela en mycket mindre roll i samhället än vad de borde. Här kan mottagarländerna göra mycket för att förbättra möjligheterna för dem som - om förutsättningarna vore bättre - vill bo kvar. I politiken reduceras ofta frågan till en debatt om invandring, men det är en relativt liten del av ett mycket större kretslopp av svåra frågor där utvandring, människosmuggling och förlust av värdefull arbetskraft spelar huvudrollerna.

Den italienske journalisten Fabrizio Gatti tog genom sin reportagebok "Bilal - På slavrutten till Europa" den Wallraffande journalistiken till en ny nivå genom att genomföra och återberätta resan som ständigt pågår genom Sahara till Afrikas nordkust och vidare över Medelhavet till Europa med livet som insats. Skildringen är full av tänkvärda reflektioner och myllrande detaljer - men framför allt präglas den av en förkrossande dos hopp och förtvivlan. Bara genom att förstå en människas vilsenhet kan vi på allvar uppskatta att leva i trygghet och att ha ett hem. Vilsenheten kan för all del vara vår egen.

Här i Senegal är vi varken hemlösa eller nödställda. Att ta sig härifrån till Europa är varken svårt eller värt några större risker. Läget är oändligt mycket bättre här än i grannländerna. Vi besöker den gamla kolonialön, ser oss omkring och betänker historiens hårda gång. Framåt kvällen tar vi båten tillbaka in till stan samtidigt som bönutropen börjar ljuda från minareterna inne i gyttret av gator och hus. Ey toubab! Ropar några småkillar som spelar boll i hamnkvarteren. Benämningen är slang för vit turist och jag vinkar avmätt. Ett skott mot mål rullar utanför och jag sätter bollen i spel på nytt med en bredsida. Merci toubab! Vi slår oss ner på en restaurang i närheten och beställer in en riklig portion Thiéboudienne, fisk och ris. Pàpe ler stort och gnuggar händerna. Jag tar upp kameran och knäpper en bild. Sedan ser vi ut mot havet, låter blicken fastna en stund bland vågorna innan det blir helt mörkt och maten kommer in på ett stort fat.