Tokyo

Det finns en målning på moderna museet i Tokyo som ser dig. Ai-Mitsus Landscape with an Eye har en märklig dragningskraft som, när den först presenterades 1938, måste ha tett sig mer radikal än idag. MoMAT är ett ganska beskedligt museum där det ligger intill det kejserliga palatsets grönskande vallgravar omgiven av en blänkande grå skog av skyskrapor. Ingenting av det storslagna hos Nationalmuseum finns innanför dess väggar, bara en försiktig permanent samling av moderna japanska mästare och den tillfälliga utställningen på markplan som kommer och går. Efter en dag eller två i en av världens största städer, staden med extra allt, som aldrig sover och som formligen kastar sig över sina besökare med intryck, saker att se, höra och känna, är det lilla museet en oas av lugn. Paradoxalt nog väljer man kanske att gå hit för att se och uppleva mindre än på utsidan. Samtidigt är det inte mängden av intryck vi söker, utan intensiteten i vad vi faktiskt ser. Sällan blir det mer tydligt än här att less can be more.

Ai-Mitsu föddes i Hiroshima 1907 och dog i tjänst som militär i Kina 38 år senare. Hans målningar är kända i och utanför Japan och räknas ofta till surrealismen. Ändå är många av motiven helt realistiska, Stilleben och ömsint vardagliga porträtt. Anmärkningsvärt är att konstnären, vars mest kända verk är ett stirrande öga, ofta målade porträtt föreställande sig själv och andra där ögonen är bortvända, stängda eller suddiga. Det finns många tolkningar. Mycket av det konstnären såg under sin livstid var saker han inte önskade se. Samtidigt levde han för det visuella, vad det gör med vårt inre och hur vi kan förmedla vad vi ser till andra. Till viljan att se hör också viljan att bli sedd, och helst på ett sätt vi kan identifiera oss med. Ai-Mitsu tvingades ta värvning 1944 och överlevde inte länge i armén. Han var motståndare till kriget och den japanska militarismen under Shōwa. Motsättningarna i konstnärens liv tvingade honom till en tillvaro med dubbla bottnar, erfarenheten av ett hemland som gick segrande ur det första världskriget för att sedan krossas i det andra. De historiska omvälvningarna i Japan har varit extrema och de har givit upphov till olika sätt att se verkligheten, från kulturellt dubbelseende till enögd nationalism och, för de som föredrar, två stängda ögon.

När de s.k. "svarta skeppen" från Amerika kom över Stilla havet 1853 för att tvinga landet att öppna sig mot omvärlden hade Japan varit ett slutet rike i två och ett halvt sekel. Den enda kontakten med omvärlden hade varit genom holländarna, som accepterat att liksom alla andra Gai-Jin lämna landet i början av 1600-talet, men som tillåtits bygga en liten ö i havet utanför Nagasaki där man lovade att hålla sig för att bedriva handel. Ön heter Deijima och kan idag besökas där den ligger omsluten av det moderna Nagasaki. Kontakten var begränsad när det begav sig, men den bidrog till att det enda västerländska språk som studerades i Japan under lång tid var Nederländska. Intresset motsvarades i Holland av en fascination för japansk konst och hantverk, språk och kultur.

De gudomliga vindar, kamikaze, som enligt nationalmyten hade räddat Japan från mongolisk invasion sex sekler tidigare kunde inte stå emot den storm av förändring som öppningen mot Västerlandet skulle innebära för det japanska samhället. Under samma tid pågick Opiumkrigen mellan den brittiska flottan och Kina, vilket tydligt visade vad som väntade Japan om man motsatte sig förändring. Västerlandet omdanade Japan i grunden och öriket blev i och med Meijirestaurationen en modern militärmakt. Delar av händelseförloppet skildras i Edward Zwicks film "Den siste samurajen" med Tom Cruise i huvudrollen.

Samma år som de svarta skeppen anlände till Edos hamn, dagens Tokyo, föddes Vincent van Gogh i Nederländerna. Konstnärligt skulle han senare inspireras mycket av den japanska konsten. Japonismen skulle bli ett mode i Europa och flera stora kulturpersonligheter som Émile Zola och Claude Monet samlade på Hokusai-målningar och andra konstföremål. Enkelheten, kompositionen och de rena linjerna gjorde ett outplånligt avtryck i den europeiska estetiken. Den italienske kompositören Giacomo Puccinis opera "Madama Butterfly" är ett annat exempel på den japanska trenden. Samtidigt inspirerades Ai-Mitsu och många andra japanska konstnärer västerifrån. En bro av kulturellt utbyte upprättades. Vincent van Gogh blev i sin tur ett slags brygga mellan impressionism och expressionism, en övergång ifrån ögats flyktiga intryck av verkligheten till de inre känslornas avtryck i det vi ser.

En mästare i genren är onekligen norrmannen Edvard Munch och oberoende av varandra började han och van Gogh måla samtidigt. I Karl Ove Knausgårds bok om Edvard Munch, beskriver författaren målningen Skriet som en återgivning från en annan värld, där perspektivet har flyttat in i en människa och det är den ensamma människans verklighet som är världen. I Landscape with an eye tycks landskapet bestå av vårt inre i mer bokstavlig mening. Vad är det egentligen vi ser? Är landskapet uppbyggt av mänsklig vävnad? Är det inte blodiga organ, lungor och brosk som ögat tittar fram ur?

Efter en oändlig ström av intryck längs Tokyos gator, Shibuyas blinkande skyltar, Ginzas shopping, templen i Asakusa och de trånga barerna i Golden Gai, erbjuder konsten en stund av stillhet och introspektion på blodigt allvar. Japan har tagit sig genom historiska förändringar som får tanken att svindla. Resultatet är ett minst sagt mångsidigt samhälle som slungar sig fram mellan popkultur och arkaisk stramhet, uråldrig tradition och vilt nytänkande, ödmjuk integritet och hysterisk medial exponering. Känslan av att röra sig mellan parallella världar är påtaglig och den skildras mycket väl av Haruki Murakami i succéromanen "1Q84". Berättelsen är en dystopisk skildring av ett Tokyo i nutid som hänger samman med ett Tokyo året 1Q84, en parallell verklighet inte helt olik George Orwell's 1984. Den andra verkligheten uppvisar anomalier såsom två månar på himlavalvet och bilar, uniformer, musik och tekniska prylar som inte stämmer överens i tid. Anakronismerna avslöjar tidens obeständighet samtidigt som alla övervakas och kontrolleras mot sin vilja. Stadens landskap har ögon och Storebror ser dig överallt. Kanske var det så Ai-Mitsu kände.