The Canyon

Highway 64, Arizona. Från Desert View blickar man ner i den genomskärning av högplatån som Colorado River har gröpt fram genom år av tyngd och rörelse, vatten som urholkar stenen. Vad vi ser är en inverterad bergskedja, det vill säga att det inte är topparna som tryckts uppåt av kolliderande jordplattor, utan dalarna som borrats ner genom sedimenten av de vattenmassor som rör sig från Klippiga bergen till Stilla havet sedan tidernas begynnelse. Kraften är enorm och intrycket oändligt. The Grand Canyon är en av de sevärdheter i världen man knappast kan bli besviken på.

Alla avstånd i västra USA mäts från en sten utanför East London, Ohio. Härifrån genomförde geologen och etnologen John Wesley Powell och hans team de mätningar som kartlade landområdet väster om Klippiga bergen som anslöts till USA efter köpet av Louisiana och inbördeskrigets slut. Landet han gav sig ut för att undersöka var lika främmande för honom som vägen till Indien varit för Columbus nästan 400 år tidigare. Man kan bara försöka föreställa sig upptäckarnas första möte med The Canyon. Den svensk-tyske konstnären Caspar David Friedrich skulle säkert ha gjort scenen rättvisa med en sjö av dimma som lättar och avtäcker de röda stenformationerna. Tidlöst. Än idag är Arizona den enda delstat som aldrig ställer om klockan för sommar- och vintertid, som om en timme hit eller dit vore för futtigt för att spela någon roll här ute. Beslutet har i grunden att göra med respekt för Navajo Nation, det största av de reservat som skapats med hänsyn till landets ursprungsbefolkning.

Navajokulturen låter sig inte separeras från Grand Canyon - eller Tsékooh Hatsoh som det ursprungligen heter - utan är en fundamental del av själva landskapet. När nybyggare kom hit under 1800-talet blev kulturkrocken frontal, inte minst gällande ägandeförhållanden. Navajo är en andlig kultur snarare än materialistisk, ett samhälle som bygger på harmoni med elementen snarare än territoriella ambitioner. Den europeiska synen på land var istället bunden till kungliga lagar, aktivt jordbruk och exkluderande gränser som försvarades av kejsarens arméer. Att marken skulle ägas av någon var lika svårbegripligt för Nordamerikas ursprungsbefolkning som att luften vi andas skulle vara någon annans. Kampen och förvirringen som västra USA föddes ur är det som skildras i otaliga böcker och filmer om Cowboys och indianer i vilda västern.

Amerikas ursprungsbefolkning har inte utvecklat någon stor arkitektonisk tradition i form av storstäder, slott och katedraler. Samtidigt ger landskapet en god förklaring; Ur den 45 mil långa klyftan i landskapet reser sig sedimenten som naturliga utsiktstorn, pyramider och tempel. Otaliga grottor ger skydd och tak över huvudet. Det har helt enkelt inte funnits skäl att bygga de grandiosa monument över tillvarons bedrifter som naturen redan placerat här.

Caspar David Friedrich kom aldrig hit och målade, men han inspirerade många amerikanska konstnärer. En europé som dock reste till den nya världen var den tjeckiske kompositören Antonín Dvořák. Han lekte med idén om framtidens musik som en blandning av kontinentens ursprungliga musiktradition och afrikansk-amerikanska spirituals. Hans tolkning kan höras i hans nionde symfoni "From the New World" som hade premiär i New York 1893. Symfonin blev en succé och Neil Armstrong lär ha tagit med sig en inspelning av den till månlandningen 76 år senare.

Att köra bil genom Amerika är inte som att färdas genom andra länder. Alla verkar komma hit förr eller senare på jakt efter en dröm - The American Dream - som förvisso representerar olika saker för olika människor. Det kan vara den storslagna naturen, rikedom, Rock'n'roll, drömmen om Hollywood eller bara en fundamental längtan efter att försvinna in i landskapet och en glödande solnedgång. Författaren John Steinbeck reste omsorgsfullt över kontinenten i sin husbil Rosinante och kom fram till att den amerikanska kulturen i grunden är en nomadkultur på drift i ett främmande land. En liknande rotlöshet antyds hos Jack Kerouac i klassikern "On the Road", i Don DeLillos "Americana", hos Woody Guthrie, Patty Smith och många andra. Dennis Hoppers film "Easy Rider" med Jack Nicholson och Henry Fonda fångar det stora landet i all sin charm, men även dess inre motsättningar och problem. Nöden och eländet har också skildrats, som i Steinbecks "Vredens Druvor". Här lämnar familjen Joad sitt hem Oklahoma under depressionens svåra år och och reser västerut längs Route 66 som går genom Navajo och vidare mot Kaliforniens kust. I centrum står familjens son Tom, som Bruce Springsteen sjunger om i den stämningsfulla "The Ghost of Tom Joad".

När ökenhettan lättar driver våldsamma oväder över landet väster om Klippiga bergen och öster om Stilla havet. Här rider man på stormen som böljar fram i torkan. Längs vägarna mellan Mississippi och västkusten, förstår man hur stort landet är och hur hopplöst isolerat Kalifornien var fram till att modern ingenjörskonst kunde tillämpas. Städer som Los Angeles, Phoenix och Las Vegas hade i stort sett varit obeboeliga om det inte hade varit för dammen Hoover, som tar vara på Coloradoflodens elektriska kraft och bevattnar öknen. Att dessa städer skulle byggas måste ha varit omöjligt att föreställa sig för både nyanlända och ursprungsbefolkning när det begav sig, hur vild västern än kan ha varit.

Mest fascinerande är kanske inte att städerna byggdes, men att de idag lever av samma kraft som har skapat Grand Canyon, vattenmassorna som rör sig från Klippiga bergen till Stilla havet sedan tidernas begynnelse. Vattnet, som får odlingarna att grönska, som tänder lamporna och som urholkar stenen.