Under vulkanen

Fiskmarknaden i Catania är en brutal plats. Liksom nedsänkt mellan gator och husfasader ligger den som en klassisk teaterscen och utsöndrar en mustig doft av hav, fiskblod och adrenalin. Här på La Pescheria befinner man sig ständigt i skärningspunken mellan det smått surrealistiska och verklighetens mest handfasta realiteter. Nät rensas, slaktyxor klyver silverblänkande tonfiskkroppar och en nyfångad piovra töms på sitt svarta bläck i en hink som bärs bort till en av de intilliggande restaurangerna. Ljudnivån är hög i detta välordnade kaos. På köttavdelningen snett ovanför ligger grishuvuden i prydliga rader och tjurtestiklarna hänger som druvklasar under markiserna. Den magstarke kan slå sig ned på någon av uteserveringarna intill och utsätta sig för det lokala köket. Maten är utsökt.

Europas största vulkan Etna, eller Mongibello, har under de senaste 500.000 åren rest sig ur havet och skapat den sydsluttning där Catania ligger. Det naturliga byggmaterialet har varit lavasten, vilket ger staden en sotsvart färg där den ligger mellan vulkanens snötäckta topp och det Joniska havets azurblå. Genom hela centrum löper den sluttande gatan Via Etnea från Gioeni förbi Belliniparken, den grekiska teatern, Piazza Duomo och stadsporten ner mot hamnen. För den som vant sig vid norditaliensk renässans och alta moda i Milano ter sig Catania, liksom Palermo och Neapel, mer besläktad med städer som Casablanca eller Istanbul. Det är heller inte fel; Den historiska kopplingen till det arabiska och det grekiska har traditionellt varit starkare än banden till Toscana eller Torino i norr. Här finns den bedagade elegans blandad med det vilda och skitiga som är så utmärkande för Sicilien och Syditalien, en sliten finess som aldrig upphör att fascinera och förföra. Tillvaron känns historisk, uråldrig och tidlös, men samtidigt stadd i evig och oberäknelig förvandling. Att den ständigt aktiva vulkanen ovanför staden faktiskt rest sig ur den tektoniska sprickan mellan Europa och Afrikas kontinentalplatta känns närmast som geologisk poesi. Blandningen, den eklektiska stilen, är genomgående och påverkar allt ifrån den lokala dialekten till matkultur och traditioner. Inom musiken har Catania inte bara fostrat kompositören Bellini, utan även en av Italiens största musiker i modern tid - Franco Battiato - som med sin experimentella rock och symfoniska electronica med influenser från Afrika och Orienten, varit en kontroversiell stilbildare i Italien under fem decennier.

På gatan utanför Pasticceria Savia möter jag en ung senegales i Juventuströja som säljer franska diktsamlingar. Det händer inte i alla universitetsstäder, hinner jag tänka, innan han halar upp en illustrerad utgåva av Homeros "Odysséen". Jag är såld, och köper. Flera av klassikerns episoder utspelar sig här i närheten. De stenbumlingar som enligt Odysseus kastas mot hans skepp av fientliga jättar är egentligen ett återberättande av hur fantasifulla sjömän längs kusten har upplevt ett av Etnas utbrott. Vidare är kusten vid Aci - norr om Catania - den plats där Odysseus och hans besättning fångas av cyklopen Polyfemus. Odysseus sticker en glödande trästam i cyklopens öga och lurar sig med list fri, varpå han drabbas av den enögdes fader Poseidons vrede ute till havs.

Det är som om verklighet och fiktion sammanfaller och förutsätter varandra i ett lokalt kretslopp, ett legendernas mikroklimat där sanning skapar myt, som skapar sanning och nya myter. När Francis Ford Coppola kom till Sicilien på 70-talet för att filmatisera Mario Puzos roman "Gudfadern" valde han medvetet bort en del av den verkliga bakgrunden till historien och lät bergsbyn Forza d'Agrò föreställa patriarken Vito Andolinis hemstad Corleone. När Vitos son Michael (spelad av Al Pacino) senare tvingas lämna Amerika för att söka skydd på Sicilien, spelades scenerna in i Savoca. Orterna är natursköna och mycket vackrare än Corleone på västra Sicilien, där verklighetens Mafia har ett mycket starkare grepp. Möjligen ville Coppola undvika att hamna alltför nära sitt ämne för filmen. Med bil norrut från Catania kan orterna enkelt besökas idag. Bar Vitelli finns kvar och är känd för sin utmärkta granita. Den vackra staden Taormina ligger som en hängmatta bland bergen över havet längs vägen dit.

Jordägarklassen på Sicilien har alltid varit mer eller mindre utländsk och frånvarande, vilket har skapat ett lokalt system av lojaliteter och skilda intressen. När Sicilien blev en del av den nybildade staten Italien på 1800-talet, skedde ett maktskifte till nackdel för Vatikanen, aristokratin och franska intressen. Skiftet var istället till förmån för det industrialiserade Norditalien och brittiska investerare. Många syditalienare valde att emigrera till Amerika - bland dem familjer som Coppola, Scorsese, De Niro, Bongiovi, Capone, Sinatra med flera. Det lokala systemet av lojaliteter och intressen levde dock vidare som en inofficiell statsbildning inom den officiella staten. En gammal ordning gick i graven och en ny ordning uppstod, men det lokala samhället anpassade sig och förblev vad det varit. Sicilien förändrades, men samtidigt inte. Detta är vad "Leoparden" av Giuseppe Tomasi di Lampedusa handlar om. Il Gattopardo - som originalet heter - är ett afrikanskt kattdjur som tidigare levde på Sicilien. Huvudpersonen, som i filmen spelas av Burt Lancaster, är en lokal aristokrat som ser sin makt försvinna i en ny ordning. För honom förändras allt, men samhället är sig i grunden likt.

Världen befinner sig i ständig förvandling och på vissa platser är det tydligare än på andra. När mörkret lagt sig händer det att man ser den glödande lavan rinna från Etnas topp, precis som Homeros beskrev för 2.700 år sedan. Vulkanen får sina utbrott och ändrar form från en dag till en annan. Ändå är allt detsamma, som om cykloperna levde kvar och jättarna fortsatte kasta sina stenblock mot kusten. Allt förändras, för att förbli detsamma. Om några timmar återvänder fiskebåtarna till hamnen och skådespelet på La Pescheria börjar om igen.