Trieste

Piazzan är inte särskilt vacker. Egentligen är det inte en piazza, utan en sluttande stenläggning där tre vägar möts, kantad av sömniga barer och tvättinrättningar. Några bilar står parkerade i mitten och ser malplacerade ut. Trieste har en böljande topografi som tycks bråka sig fram mellan bergen inåt land och den långsträckta hamnen nere i centrum. Ingenting är självklart i den här staden, där den ligger och vrider sig i ett slags historisk fantomsmärta som på något sätt verkar märkligt behaglig. Med ett österrikiskt förflutet i Italien, på den slovenska sidan om Mare Adriatico, ligger den triestinska identiteten och funderar över sig själv. Historien är knölig och förflutenheten är så påtaglig här att det känns svårt att föreställa sig någon egentlig framtid. Nuet, däremot, är vibrerande.

Det är positionen som är fantastisk. San Giacomo in Monte öppnar sig över fallhöjden mot hågkomstens park i norr innan den faller lätt västerut nedför Via Bramante till nr 4, där James Joyce bodde. På den tiden, innan det första världskriget kom och gjorde slut på la belle époque, var Trieste en knutpunkt i världen och kanske Europas mest fascinerande metropol. Som en del av huset Habsburg sedan medeltiden, blev Trieste Österrikes hamnstad och imperiets öppning mot omvärlden. Med sin språkliga blandning av tyska och italienska, grekiska, slovenska, serbiska, ungerska, armenska och hebreiska var Trieste en polyglotternas stad som befolkades av konstnärer och filosofer, sjöfolk och handelsmän. Även en betydande del av Europas judiska historia finns här. Nationalismen och världskrigen gjorde stadens position omöjlig och det som varit styrkan hos Trieste blev istället en svaghet. Efter den österrikiska undergången gjorde både Italien och det nybildade Jugoslavien anspråk på staden. Det andra världskriget blev en katastrof och efter freden stod Trieste under FN-beskydd fram till 1954 innan den smala kuststräckan tillföll Italien.

Trieste befinner sig ljusår ifrån den italienska södern, men i de inre motsättningarna finns också likheter. Den lätt aprikosfärgade stenstaden vid havet besitter en vemodig charm som är svår att värja sig emot. Ingen annanstans i Europa får man en sådan överdos av högstämd nostalgi, fin de siècle-romantik och stramt balanserade imperialdrömmar. Allt blandas lite nonchalant med en internationell dekadens, lösaktigt flanerande och språklig förvirring. Le lingue, språken, avlöser varandra och tillvarons mening är liksom ombytlig som en wienervals med ett dissonant eko från antiken.

Joyce måste ha trivts här och det kan inte vara en tillfällighet att han började skriva sin "Ulysses" just i Trieste. Romanen utspelar sig under en dag i Dublin, 16 juni 1904, och är en kryptisk parallellberättelse till Homeros odyssé. Leopold Bloom ger sig ut på stan och hamnar i diverse situationer med människor han möter. Hans äventyr är betydligt mindre spännande än det som beskrivs ute till havs av Homeros, men varje händelse motsvaras av handlingen i den grekiska klassikern. Ibland känns parallellerna långsökta. Karaktären Bloom motsvarar Odysseus och lär ha varit inspirerad av författarens vän och kollega Italo Svevo. Molly är Fru Bloom och motsvarar den troget väntande Penelope, medan Stephen Dedalus är Joyces alter-ego och Dublins svar på Telemachus, den unge mannen som söker sin far. "Ulysses" gavs ut i sin helhet i Paris 1922 och blev en skandal. Alltför intima beskrivningar av bordeller och toalettbesök ansågs opassande och censur fick tillämpas. Sedan dess har litteraturen blivit mer tillåtande, men romanen anklagas än idag för att vara irriterande obegriplig. En behållning av "Ulysses" är ändå att den tar idén om det egna perspektivet till en ny nivå med ett sätt att berätta som helt och hållet utgår ifrån den enskilde personen, ett individualiserande av perspektivet som hela den moderna litteraturen därefter har byggt på.

I januari 1914 slog Café San Marco upp sina portar på Via Cesare Battisti och kaféet har med sin bokhandel, generösa öppettider och bra viner kommit att förkroppsliga den triestinska kafékulturen. En av stamgästerna är bygdens son och främste uttolkare, författaren Claudio Magris. Det sägs att han får sin post hit. I Corriere della Sera lägger han ofta ut texten om sin hemstads heterogena kultur, staden som byggdes för en framtid som sedan blev något helt annat än tänkt. Just denna insikt är nog vad som präglar Trieste mest - att det inte blev som det var tänkt. Det gör inte staden oattraktiv, tvärtom, men lite vemodig.

Jan Morris utmärkta bok "Trieste and the Meaning of Nowhere" har en passande titel. Samtidigt har Morris själv tillryggalagt en resa i livet som är staden värdig: Efter att som ung soldat ha kommit hit i slutet av andra världskriget och därefter ägnat sig åt yttre och inre resor världen över, genomgick Jan ett könsbyte under 60-talet. Sedan dess har fru Morris flanerat längs gatorna i det moderna Trieste som en Signora och sett staden med andra ögon. Iakttagelserna är läsvärda.

De tunga borden med lejontassar i gjutjärn, de gulbeigea väggarna, speglarna i Jugendstil och den smått gåtfulla ornamentiken, det är San Marco. Ibland ligger det som en tystnad på högsta volym mellan bokhyllorna, andra stunder är det skratt och stoj. Ett bedagat men trivsamt och mycket europeiskt ljus liksom svävar fram genom lokalen. Klas Östergren hade nog kallat det lugubert.