Sju dagar i Tibet

Det kan tyckas märkligt att så många stora kulturer har uppstått i näst intill obeboeliga trakter. Är det platsens utmaningar som har sporrat människor till utveckling, eller är orsakssambandet omvänt? Att ha alla de bästa förutsättningarna från början med väder och vind, kommunikationer och naturtillgångar verkar historiskt sett inte vara ett framgångsrecept. Kanske är det som de kloka orden säger - att man ska göra vad man kan med det man har, där man är.

Tibet är inte som någon annan plats på jorden. Det finns ett ödesmättat lugn här på högplatån, en djuplodande högkultur och ett slags värdigt besinnande under en himmel som känns närmare här än någon annanstans. Det är den också; Med en medelhöjd på 4.000 meter över havet och fler än 70 bergstoppar högre än 7.000 meter är Tibet ett himmelrike i bokstavlig mening. Det tibetanska höglandet kallas ofta för "Världens tak" eller Land of Snows och är ett slags geologisk antites till Nederländerna, låglandet som för övrigt står för en av de största andelarna per capita av Tibets besökare. Tibet har länge varit stängt för turism och i modern tid är det bara sedan tidigt 80-tal som kinesiska myndigheter utfärdar sina strängt tidsbegränsade gruppvisum, oftast en veckas visum per ansökan. En av de första att besöka landet på 80-talet var lundapågen Tomas Löfström, vars mästerliga berättelse "Den långa resan till Lhasa" (1983) är ett av hans många goda bidrag till den svenska reselitteraturen. Tre decennier tidigare hade österrikaren Heinrich Harrer fascinerat världen med sin "Sieben Jahre in Tibet". Harrers bok handlar om de sju år han tillbringade i Tibet 1944-51 och filmen med Brad Pitt i huvudrollen blev en episk världssuccé. Återkommande i filmen är musikstycket "Clair de Lune" av Claude Debussy, en musikalisk tolkning av en dikt skriven av Paul Verlaine. Tonerna svävar lätt, höjer sig och går ner i dalar, faller och stegras i små virvlar. Debussy gillade inte att kallas impressionist, men musiken är som en perfekt impressionistisk målning av en vind på drift genom det tibetanska bergslandskapet.

Himalaya är ett barn i familjen Berg. Med sina 14 miljoner år är bergskedjan yngst i världen, men också högst med majestätiska Mount Everest - Chomolungma på tibetanska - som reser sig hela 8.848 meter över havet. Som en gänglig tonåring på hal is står Himalaya med sina glaciärer och vinglar mitt i världen.

I grunden handlar det om en kollision av gigantiska proportioner, med Indien som driver norrut och kolliderar med den sibiriska landmassan. Resultatet är det högland som separerar det kinesiska "Mittens Rike" från vad Västerlandet kallar "Mellanöstern". Begreppen kan tyckas förvirrande, och vad som är världens mitt brukar kunna diskuteras; Allt flyter, Panta rei. Hypotesen lades fram av den flamländske vetenskapsmannen Abraham Ortelius under 1500-talet och utvecklades av Alfred Wegener som 1912 lade ut texten om hur världens kontinenter befinner sig i ständig rörelse. Samma år föddes Heinrich Harrer, som senare skulle bli Wegeners svärson.

Kontinenterna är på drift och landskapet förändras långsamt över tid. Området kring Himalaya, Pamir och Tien-Shan är det högland vars vatten skapar de stora floderna Yangtze och Mekong österut, och Amu Darya och Syr Darya i väst.

Den upptäcktsresande som kartlade landmassan under 1800-talet var Nikolai Przhevalsky. Hans undersökningar ökade kunskapen om Centralasien mer än det mesta sedan Marco Polos resor och hans kartor har använts av senare utforskare av regionen som Sven Hedin, Wegener, Harrer och Löfström. En annan äventyrare från Przhevalskys hemtrakter i Smolensk var kosmonauten Yuri Gagarin, vars rymdkapsel sköts upp från den centralasiatiska öknarna i Kazakhstan. Efter rymdfärden vilade Gagarin upp sig under en tid bland bergen i Kirgizistan, sovjetrepubliken norr om Tibet där Przhevalsky ligger begravd. Vad Przhevalsky gjorde för kunskapen om Centralasien och Tibet motsvarar ganska väl J.W. Powells kartläggning av Nordamerika väster om Klippiga bergen under samma period.

Problemet har alltid varit höjden. Den tunna luften, liksom sträv mot huden, är syrefattig och gör oss trötta. Aptiten avtar och krafterna sinar. Några snabba språng och du riskerar att svimma på hög höjd. Det sägs att stora mängder vitlök kan hjälpa. Omtöcknad färdas man genom ett landskap som stundtals verkar tillhöra en annan planet. Räddningen finns, som så ofta när man reser, hos lokalbefolkningen. Tibetanerna som trots ofantliga utmaningar - geografiska och politiska - strävsamt tar sig fram med sin kultur som enda tillgång. Den tibetanska Buddismen är en tradition som bland annat fokuserar på meditativ närvaro i världen och tillvarons obeständighet. Här kan kontinentaldriften kanske tolkas som ett både yttre och inre fenomen, och i centrum för vår existens står Bardo, det vill säga transitionen och förändringen. Bar betyder "mellan" och do ungefär "fast i" eller "inkastad". Det är lite som idéen om att befinna sig i ett mellanläge likt Limbo, fast i mer positiv mening. Bardo är som en spricka i tillvaron, en kort stund av stor osäkerhet mellan stabila verkligheter, och med oändliga möjligheter till utveckling. Det är som ögonblicket då man förälskar sig. Antagligen är det denna känsla vi jagar när vi reser. Möjligen kan syrebristen bidra till vår upplevelse.

I modern tid har det tekniskt sett blivit lättare att resa till Tibet. I samband med de olympiska spelen i Beijing 2008 drogs järnvägen till Lhasa och vägarna mellan det tibetanska huvudstaden och Nepal har förbättrats. För en totalupplevelse av landskapet och den gradvisa stegringen kan några dagars bilresa med fyrhjulsdrift från Kathmandu rekommenderas. Tid för visumansökan varierar. Sju dagar på världens tak är naturligtvis för lite, men efteråt kommer dessa dagar att kännas som en stor och diffus mängd tid, svår att få grepp om. Det är som att kika in genom den där sprickan, att klättra in i garderoben och ta sig till Narnia, sagolandet där allt är annorlunda och tiden har ett annat tempo. Oavsett hur man tar sig in, bör man lämna landet innan visumet går ut. Med flyg från Lhasa tillbaka till Kathmandu ser man bergen ur ett annat perspektiv. Be om en fönsterplats på höger sida - vyn över Mount Everest är osannolikt vacker.