Rinascimento

Det är bara en tio minuters promenad längs Via dei Servi från Santissima Annunziata till Piazza Duomo. Gatan kantas av enklare pizzerior, barer, frisörer och boklådor. Studenter viner förbi på sina cyklar och förväntansfulla besökare letar sig fram med karta i hand. I fonden av gatan mellan hustaken svävar katedralens kupol, den oktagonala cupolan som symboliserar Firenze och renässansen, antikens pånyttfödelse. Kyrkan på torget bakom oss verkar inte bara komma ur en annan tid, utan från en annan värld. Ett tjugotal äldre besökare från de närliggande kvarteren lyssnar till morgonmässan i den medeltida kyrkan som med sitt mörka ljus och sin nästan österländska interiör känns mystisk och tidlös i förhållande till den yngre och ljusare domen. Utanför Cafe de la Paix börjar kön ringla till katedralens ingång. Atmosfären är en annan och kontrasten säger allt om turismens klara prioriteringar. Man dricker cappuccino, äter glass och köper souvenirer. Månglarna samlas kring templet.

Santa Maria byggdes som ett monument till en ny tid av storhet och pånyttfödelse, av marmor i vitt, rosa och pistaschegrönt, som ett skepp att erövra universum med. Kronan på verket skulle bli världens största kupol, varför ett gapande hål lämnades öppet tillsvidare i väntan på instruktioner. Hur man skulle kunna upprätta en kupol av sådana dimensioner visste man inte - Vi kommer nog på något, tänkte man. I renässansens Florens visste man mycket om det mesta. Vad som kanske säger mer om tidsandan är dock vad man inte visste, men ändå trodde sig kunna räkna ut. Tiderna förändrades och perspektivet blev ett annat. Det sägs att man under arbetet med katedralen i Florens började dela in dagen i timmar och minuter ungefär som vi gör idag. Man fick upp ett Tempo i verksamheten. Under samma tid etablerade sig en nygammal idé om perspektiv inom konsten. Medeltidens skildringar av bibliska berättelser och helgonens grymma öden hade varit platta representationer av händelser utan djup, anatomisk korrekthet eller antydan till rörelse. Nu blev bilderna mer levande, med realistiska förhållanden mellan nära och avlägset, med rörelser och djup som lurade ögat att tro att man såg genom väggen istället för att titta på en platt yta. Masaccios fresk Trinità i Santa Maria Novella är ett praktexempel.

Man revolutionerade sättet att se, men upptäckte också den individuella verkligheten, dvs att objekt ser olika ut beroende av betraktarens position. Renässansens konstnärer, arkitekter och vetenskapsmän tog den medeltida människan betydligt närmare den moderna världen på förhållandevis kort tid. Det var inte bara en fråga om att se saker ur nya perspektiv, utan att förstå hur de hänger samman. Många av de matematiska upptäckter som kom från österlandets arabiska och indiska källor användes till Europas katedralbyggen, men samma kunskap kunde användas till skeppsbygge och navigation till havs. Filippo Brunelleschi var snillet som kom på hur man skulle bygga katedralens dom. Förenklat kan man säga att lösningen byggde på fördelning av tyngd mellan en yttre struktur och en inre, ett större ägg på utsidan vars tyngd fördelas mellan åtta bågar samt ett mindre ägg på insidan. Upptäckten var revolutionerande.

För stadens son Dante Alighieri hade perspektivet på tillvaron varit dystert runt sekelskiftet 12- till 1300-tal. Kärleken hade gått förlorad, problemen hopade sig och positionen mitt i livet kändes som en mörk skogsglänta utan någon klar väg framåt. Med en monumental 40-årskris i antågande träffar han på Långfredagen år 1300 sin idol, den romerske poeten Vergilius som tar med Dante på en guidad tur genom helvetet, skärselden och himmelriket. Erfarenheten är uppfriskande och Dante noterar att tillvaron kan te sig olika, beroende på hur man betraktar den. Han passar i sin diktning på att gå i polemik med flera historiska och samtida personer som han väljer att placera ut i helvetets trattformade domedagsgrotta. Greppet påminner om Strindberg, som utsatte sina ovänner för liknande påhopp i sina romaner och pjäser. Än idag kan man ta sig fram bland vinbarer, skinnväskor och grillade vildsvin i Dantes fotspår söder om domen till nationalskaldens hus, där hans texter ofta reciteras i original och översättning bland entusiaster från när och fjärran. Runt hörnet ligger fotbollslaget Fiorentinas shop och klär gatan lila, laget där Kurre Hamrin blev största målgörare genom tiderna på 60-talet. Även Roberto Baggio spelade här som ung.

Det stilistiskt nya med Dante och andra toscanska stornamn inom kulturen som Petrarca och Boccaccio var att de skrev på sin lokala dialekt Fiorentino istället för på Latin. När Italien enades, mer än ett halvt millennium senare, valde man att utgå från denna litterära dialekt då man konstruerade det moderna italienska språket. Projektet att ena Italien valde man att kalla Il Risorgimento (återuppvaknandet), som påminner om det välklingande Rinascimento (pånyttfödelse). Åren innan Rom erövrades och blev en del av landet var Florens Italiens huvudstad. Att det rent politiskt förhåller sig på något annat sätt idag, ser florentinarna som en ren formalitet. Inom en radie av två kilometer kan man i den här staden se, uppleva och känna en mängd ovärderliga kulturskatter vars betydelse för västerlandets utveckling knappast går att överskatta; Giotto, Alberti, Michelangelo, Donatello och Cellini med flera har lämnat sina spår här och i maktens centrum har familjen Medici utkämpat sina strider och investerat frikostigt i konst och arkitektur. Den italienska lokalpatriotismen kan verka påflugen, men till historien hör att Italien bara varit ett enat land i drygt 150 års tid. Florens och Toscana har, liksom landets andra städer och landskap, en mycket längre tradition av att vara ett eget land, än att vara en del av Italien.

Omvärlden har gjort mycket för att på olika sätt efterlikna Florens. Michelangelos skulpturer David och Pietà finns i oräkneliga reproduktioner och Ghibertis förgyllda portar till baptisteriet har kopierats och pryder idag Grace Cathedral i San Francisco. Över Ponte Vecchio på andra sidan floden Arno finner vi Palazzo Pitti, förlagan till Stockholms slott. I ett av husen nedanför piazzan ligger den utmärkta vinbaren Enoteca Pitti Gola e Cantina, välfylld med viner från Chianti, vinregionen som börjar en bit uppför stadens södra kullar. En plakett på väggen berättar att Fjodor Dostojevskij satt en trappa upp och skrev på 1860-talet. Han var nog ensam, men ändå i gott sällskap. Otaliga är de författare, konstnärer, vinälskare, fotbollstokar och gourméer som kommit till Firenze genom åren och tagit staden till sina hjärtan. Fransmannen Stendhal fick en överdos av allt vackert och tuppade av. Det gäller att palla för trycket som århundraden av skönhet och stöddig ambition har lämnat efter sig här. Det som tar oss hit är inte i första hand att det är fint och vackert, utan snarare att hela vår västerländska civilisation vore svår att föreställa sig utan denna plats och allt den har genererat. Lämpligen begrundar man detta, och allt annat, över ett glas Brunello vid ett av vinbarens små bord medan himlens kupol mörknar och himlavalvet ger plats åt stjärnorna.