Resan till underjorden

Det har gått timmar sedan vi lämnade Daşoguz, i kvällningen genom öknen de 20 milen medan mörkret sänker sig. Snart är allt vi ser de flackande ljuskäglorna i sanden och två röda punkter från jeepen framför oss. Den torra hettan har övergått i en sträv svalka och sanden knastrar mellan tänderna. Vi befinner oss i mitt i Karakum, den svarta sandens öken, söder om den uzbekiska gränsen och 30 mil av ingenting norr om huvudstaden Ashgabat. Med några mil kvar till Darwaza svänger vi av det som knappt varit en väg till något annat, mjukare och ojämnare. En sanddyn skymmer sikten framför oss, men himlen börjar anta ett rödorange sken som påminner om soluppgången. En ny doft har letat sig in i luften. Det fyrhjulsdrivna fordonet arbetar sig upp på höjden och vyn är plötsligt magnifik.

Turkmenistan var en del av Sovjetunionen fram till dess upplösning i början av 90-talet. Ökenlandet, som är lite större än Sverige och har en befolkning på drygt fem miljoner, gränsar till Iran längs Köpetdag-bergen i söder och Afghanistan i sydost. De fem klaner som utgör landets befolkning representeras på nationens djupgröna flagga intill islams halvmåne och de fem stjärnorna av respektive symboliskt mönster, vanligt förekommande på de utsökt knutna mattor som är landets traditionella hantverk. Turkmenerna talar liksom de flesta folk i Centralasien ett turkiskt språk och har traditionellt levt som nomader. Sedan självständigheten 1991 har den strategiska positionen intill grannländerna i söder, kusten vid Kaspiska havet i väst och gigantiska tillgångar av naturgas och olja gjort den unga republiken betydelsefull internationellt.

Överallt ser man mattorna med deras färger och mönster - i sanden, på golven, på väggarna och i taken. Ett besök hos en turkmensk familj är inte möjligt utan att hemmets mattor visas upp med rörande stolthet, mattor att sitta tillsammans på och äta, bönemattor och mattor man mottagit som bröllopsgåva. Gästfriheten är ömsint och uppriktig, med en vilja att visa upp vad man har och att i gengäld få kontakt med något främmande. Utmärkande är kvinnornas traditionella dräkter, eleganta och färgglada med glänsande tyger i gult, grönt och lila.

För ett land med fem miljoner invånare på en yta lite större än Sverige, ett land som vid en första anblick kan verka förtappat i öknen, har Turkmenistan en långt mer intressant historia och fler viktiga sevärdheter än vad man kan tro. Den ständigt brinnande kratern i närheten av Darwaza är ett mer sentida och något bisarrt tillskott till landets attraktioner. Hålet i sanden är ca 200 meter i diameter, 50 meter djupt och resultatet av sovjetiska ansträngningar att utvinna gas på 70-talet, ett projekt som misslyckades då borrkranen störtade ner i öppningen och arbetet lades ner. För att hindra gasen från att sprida sig i luften lät man hålet brinna i väntan på att den skulle ta slut. Det är snart 50 år sedan. Man vet inte hur stora tillgångarna är och även om man visste, är det klokt att hålla det diskret. Då man inte är bunden till OPEC och inte längre till Ryssland, har Turkmenistan goda möjligheter att påverka bränslepriserna i världen. USA har visat intresse. Den politiska balansgången är delikat.

Med natten kommer kylan i öknen. Utan fuktiga växter som behåller dagens värme nere på marken går det fort. Intill det lilla tältlägret på behörigt avstånd från kratern behövs varma kläder, soppa i termos, grillat lamm i tunnbröd och robusta sovsäckar som lastas av bilarna. Några timmars sömn innan himlen börjar blekna uppe bland stjärnorna. Att mitt i natten, förundrad och lite frusen vandra mot gaskratern, gå fram till kanten och låta lågorna värma kroppen i natten är en meditativ totalupplevelse. Gasen väser och frustar dovt där nere i djupet, likt andhämtningen från ett djur. Inga säkerhetsanordningar eller stängsel finns vid platsen. Det är som med politiken, en delikat balansgång.

I första delen av den Gudomliga Komedin, beskriver Dante hur han står vid helvetets portar innan han stiger ner i den brinnande tratten. Man kan undra vad Dante hade tyckt om Darwaza. Platsen är lite för overklig för att vara sann, samtidigt som kraften ur jordens inre ger en förnimmelse av naturens intensiva verklighet. Några år innan gasdebaclet i Karakum tillbringade Jan Myrdal en längre tid i det sovjetiska Turkmenistan och lät sig imponeras av hur flodvattnet från Amu-Darja fick öknen att blomma. Resultatet av projektet är den pågående utplåningen av Aralsjön, allmänt betraktad som vår tids största enskilda naturkatastrof. Myrdals prisande av Sovjetregimen får tas med en nypa salt, men en av platserna han vistades på beskrivs intressant. Konya-Urgench är resterna av den stad som innan Genghis-Khan och de mongoliska härjningarna var en av Sidenvägens huvudstäder. Flera mausoleer finns kvar att se idag, liksom det som en gång lär ha varit världens högsta minaret. Det var först efter mongolerna och Tamerlane, Emiren från Shakhrisabz, som fokus längs handelsvägarna flyttades från Konya i väst till Samarkand i öst. Förändringarna här påverkade i högsta grad europeisk handel och äventyrare som Marco Polo och andra som reste med varor, investeringar och nya idéer längs handelsvägarna. Andra historiskt högintressanta platser och ruiner finns söderut i Nisa och Merv. Mest fascinerande är förekomsten av kupoler som är byggda i dubbla lager, med en yttre dom vars tyngd fördelas neråt och som får stöd av en mindre dom på insidan. Dubbeldomarna i Turkmenistan är visserligen mycket mindre än den berömda domen i Florens, men de är äldre. Kan det vara så att Brunelleschi, som var verksam i en internationell handelsstad, inspirerades av idéer som kommit österifrån längs Sidenvägen? Det får vi aldrig veta.