Gagarin

Arabel-dalen är en underbar plats, en alpin sänka i höglandet söder om världens näst största bergsjö Issyk-Kul. Här lever bland andra kirgizerna, ett fascinerande folk i Centralasiens östra utkanter i bergen norr om Tibet som fram till 90-talet utgjorde en av Sovjetunionens mest spektakulära delar. Kulturen är nomadisk, ständigt rörlig till häst mellan tillfälliga boplatser som byggs upp och plockas ned i den årliga rytm som skapas av sommarens hetta och brutal vinterkyla.

Kirgizistan är ungefär dubbelt så stort som Lappland och domineras av bergskedjan Tien-Shan. Nästan hela landet ligger mer än 1.500 meter över havet och drygt 70% över 2000 m. Högsta toppen mäter 7.439 meter. På en förhållandevis liten yta uppvisar Kirgizistan en förbluffande variation i landskap, flora och fauna. Från röda stenplatåer till glaciärer, grönskande betesmarker, höga berg, mustiga skogar, friska källor och den naturligt uppvärmda sjön som aldrig fryser. Till skillnad från till exempel Uzbekistan och Turkmenistan behövs inget visum för européer. Det är bara att komma.

Bysten föreställande Gagarin, den förste människan i rymden, blickar ut över dalgången. Den unge kosmonauten som skrev världshistoria den 12 april 1961 kom från närheten av Smolensk, men det var från de platta öknarna i Kazakstan han reste och här i de kirgiziska bergen som han sedan återhämtade sig efter rymdfärden. Kanske ansåg man i Moskva att den höga höjden och avskildheten var lämplig för ändamålet. Eller tänkte man sig att det centralasiatiska landskapet, som liksom svävar fram strax under himlen, var ett slags kompromiss mellan rymden och vår jord? Det är i i alla fall slående att ett av de allra vackraste länderna på jorden hedrar minnet av den första människa som valde att lämna vår planet och kom tillbaka.

Även andra har sökt sig hit. Dalgångarna är flyttfåglarnas tempel och vilda hästar kan ses springa över vidderna. Kirgizistan är också en fristad för de muslimska uigurer som under olika perioder sökt sig hit österifrån undan förtryck. Längre bakåt i tiden, under 1800-talet, flyttade tyska nybyggare hit och senare kom deras landsmän som krigsfångar under världskriget. Än idag finns tyskspråkiga byar här i bergen längs den kinesiska gränsen. Guten Tag!

Under det kalla kriget, som var en fortsättning på det andra världskriget, tävlade de segrande superstaterna om makten och de stora framstegen i världen. Liksom de amerikanska järnvägarna ett sekel tidigare hade inspirerat Ryssland till bygget av Transsibirskaya, fick USA bråttom med sitt rymdprogram efter Sputnik och hunden Laikas rymdresa. Inget lär dock ha gjort mer för de amerikanska ansträngningarna i rymden än Gagarin och Vostok 1-projektet. Sovjets bedrift var ett svidande nederlag för dess huvudkonkurrent, och bara åtta år senare landade Neil Armstrong på månen. One small step. Samma år lanserade US Defence Department A.R.P.A.Net, som senare skulle utvecklas till internet.

Människan tävlar, med sig själv och andra. Ibland kan det leda till fantastiska saker, ibland till att vi skadar och förminskar oss själva. Allt vi kan förstå har gränser; Rymden sägs vara oändlig, men vi kan bara begripa den utifrån den begränsade information vi hittills har kunnat samla in. Utan avgränsningar är det i själva verket svårt att identifiera någonting alls, då det enda som inte har några gränser, är intet. Allt och inget är nästan detsamma. Det är de begränsade sakerna mellan oändligheterna vi kan förstå. Vi begriper en liten del av tillvaron, utan att veta hur mycket mer det finns. Summan av vår värld är vad vi tror oss veta om den - en summa som kan förändras över tid. När gränsen för vad som är normalt och möjligt flyttas, upplever vi att något historiskt händer; Usain Bolt springer 100 meter snabbare än någon gjort förut, Mozart skriver en symfoni som revolutionerar musikvärlden och någon tar sig till en plats där ingen tidigare varit. Vi excellerar och gör vår värld större.

Men när gränser överskrids och flyttas, tillkommer andra. Bara fyra månader efter Gagarins rymdresa började Berlinmuren byggas och en ny världsordning cementerades. Det var en värld med nya gränser och möjligheter, en värld där människan kan resa till månen, men inte gå från en trottoar till den andra på Bernauer Strasse. Sedan dess har människan fortsatt att vara duktig, bli bättre, snabbare, större och rikare, men också vårdslös, aggressiv och exkluderande. Bakom en mur blir tillvaron måhända lätt att begripa, men världen blir liten och ointressant.