Bernauer Strasse

Alla har sett fotografiet. Ögonblicket är absolut och det fångar dramat mitt i världens blickfång. En ung människa förändrar sitt liv för alltid och just som han hoppar trycker en photojournalist på slutaren och bilden tas. På den rörliga upptagningen av händelsen ser vi hur den 19-årige militärpolisen Conrad Schumann står och röker intill korsningen Bernauer Strasse-Brunnenstrasse. Det är en tisdag i augusti och det ligger en påtaglig spänning över byggnationerna av muren som påbörjades två dagar tidigare. Just här ska stadsdelarna Mitte i söder och Gesundbrunnen i norr avskiljas från varandra, men projektet är större än så och syftar till att separera hela centrala Berlin från zonerna i norr, väst och syd som sedan krigsslutet är de allierades territorium. I praktiken kommer dessa delar av Berlin att utgöra en isolerad enklav tillhörande Västtyskland inne i det nya DDR.

Schumann sneglar över taggtråden och avspärrningarna till andra sidan där några personer står och ropar över gatan. Vad säger de? Vad tänker han? Förstår han vidden av valet han står inför? En skåpbil kör fram längs gatan och stannar. Schumann tittar upp igen, ser sig hastigt omkring under hjälmen och släpper sin cigarett på marken. Han tittar igen, börjar springa och slänger automatvapnet ifrån sig samtidigt som han tar ett språng över taggtråden till den andra sidan. Hans kollegor ropar på honom, någon applåderar, han fortsätter och dörrarna till skåpbilen öppnas. Han har just deserterat och kan aldrig vända tillbaka. Skåpbilen kör iväg i hög fart och försvinner. Kvar på platsen står Peter Leibing från Hamburg med sin Exacta-kamera, tillverkad i Östtyskand. Han har bara hunnit ta en bild av den plötsliga händelsen.

Conrad Schumann på språng mellan Öst och Väst har blivit en symbol för kalla kriget och det delade Berlin. Bernauer Strasse var en av de gator i den tyska huvudstaden som åtskilde, inte bara två ockupationszoner, utan två konkurrerande världssystem. Muren som började byggas en sömnig söndag i augusti 1961 skulle hålla staden och världen delad i 28 år framöver. Vid murens fall skulle den unge militärpolisen vara 47 år gammal, men tillsvidare var delningen att betrakta som evig. Förstod 19-åringen att han förmodligen aldrig skulle återse någon han dittills hade känt?

Berlin är fascinerande på oändligt många sätt. Anmärkningsvärt är att staden som till skillnad från Rom, Paris, Wien och München inte ens fanns under antiken, är en av de som idag bär på så mycket europeisk historia. Ingen stad i världen har genomgått så våldsamma omvälvningar som Berlin under de senaste hundra åren. Få platser har ackumulerat så mycket dramatik på så kort tid. När de tyska staterna enades till ett land 1871, måste den mardröm som skulle bli sanning från 1919 till 1989 ha tett sig helt otänkbar. Efterkrigstiden var visserligen full av framsteg och framgångar, men utvecklingen gick parallellt med en järnridå genom kontinenten som lämnade ett rostigt sår mitt i Europa.

Delningen i öst och väst var politisk och påtvingad utifrån. Den överskuggar ibland det faktum att den naturliga skiljelinjen med störst kulturell betydelse i Tyskland går mellan nord och syd, det vill säga mellan de gamla Hansastäderna och det protestantiska Preussen i norr - och det katolska Bayern, Pfalz och Baden-Württemberg i den kuperade södern. Västberlin blev en isolerad västallierad fristat med ett vibrerande internationellt kulturliv omgivet av en jämlik socialism som ingen fick lämna. Nya makthavare på var sida hävdade i vanlig ordning att just deras respektive system var det som gjorde människor fria och lyckliga. David Bowie sjöng att vi kan bli hjältar, medan Mick Jagger inte kunde få någon tillfredsställelse - och en hel ung generation på båda sidor om muren kände igen sig. Allt stod på spel och världen tittade på.

Hur gick det då för den som offrade allt i det stora spelet? Conrad Schumann kom ursprungligen från Sachsen i södra DDR. Delstaten är Walter Ulbrichts hemland och skulle bli känd som rekryteringsbas för östtyska säkerhetspolisen Stasi. Från västs sida var man angelägen om att få den unge avhopparen att framstå som en framgångssaga, han som blev hjälte för en dag i Berlin, medan man i DDR såg avfällingen som en imperialistisk förrädare. Conrad gifte sig och fick jobb på Audi i den bayerska staden Ingolstadt vid Donau. Efter murens fall reste han tillbaka till Sachsen, där han upptäckte att han inte var särskilt välkommen. Skyddad av muren hade fria media i väst inte förmedlat - eller ens uppfattat - hur attityden i grannlandet mot de som valt att lämna gemenskapen egentligen var.

Vi vet inte varför beslut fattas, varför människor väljer det ena eller det andra i livet. Alltför många saker spelar in i enskilda beslut. Vi kan inte veta mer om vad Conrad Schumann innerst kände när han återvände än om hans tankar den där sommardagen 1961. Antagligen kände han liksom många andra som fått sitt liv delat av stormakternas spel, en obalans mellan sitt inre och världen utanför. Kanske kände han något helt annat. Den 20 juni 1998 hängde han sig i sin trädgård utanför Ingolstadt.