Amsterdam

I Nederländerna hör man ibland uttrycket "Gud skapade världen - men inte Holland, för det gjorde vi själva". Denna bevingade halvsanning säger kanske mer om den nederländska nationalkänslan än om skapelseberättelsen. Att en tulpandoftande dag i maj driva längs Amsterdams gator och kanaler, kaféer och ölstugor, parker och museer är något av det mest njutbara man kan ägna sig åt. Farten är hög, trängseln kan vara besvärande, men staden är liksom flexibel och pulsen i perfekt balans mellan upprymdhet och Cool. A'dammarna stressar inte upp sig. Att som fotgängare hålla sig borta från cykelspåret, den heliga Fietspad, är egentligen det enda man behöver tänka på. Bäst är förstås att själv sitta till cykel, eller i någon kanalbåt längs Prinsengracht.

Nederländerna handlar först och främst om vatten, handel, att inte hetsa upp sig i onödan och att göra saker tillsammans. Den nordtyska handelsorganisationen Hansan skapade under medeltiden ekonomiskt och kulturellt utbyte genom ett nät av handelsstäder från Flandern till Baltikum. Nederländska städer runt floderna Rhen, Maas och Schelde blev med tiden allt rikare och pengar investerades i projektet att dika ut de norra träskmarkerna för att få mer land att stå på och bygga upp skydd mot havets stormar. Ett avgörande drag i projektet var att göra en fördämning av Amstel där den mynnar ut i floden Ij. Träskprojektet blev ett mödosamt och stelfruset gyttjebad som så småningom resulterade i en av världskulturens absoluta höjdpunkter. Företaget var inspirerat av Venedig, där man gjort ungefär samma sak några hundra år tidigare i närheten av där floden Po mynnar ut i Adriatiska havet. Med tiden konkurrerades tyska Hansan ut av det Förenade Ostindiska Kompaniet - VOC - med säte i Amsterdam och staden blev centrum för världens handel.

Idag gör man klokt i att undvika skräpturismens värsta ansamlingar runt Leidseplein, Damrak och Rembrandtplein. Ett utmärkt tvärsnitt av Amsterdam får man istället längs Kerkstraat med start vid Leidsegracht söder om hipsterparadiset Negen Straatjes. Gatan är egentligen en lång bakgata som går mellan kanalerna och tillåter några väl valda avvikelser längs vägen österut, såsom Spiegelstraat med sina antikviteter och en av stadens vackraste promenader ner till Rijksmuseum, Foam Fotografiemuseum och de Pijp, de sju broarna vid Amstelkerk och Amsterdams mysigaste barhäng längs Utrechtsestraat. Om timmen är tillräckligt sen, eller tidig, kan bikthuset Café De Biecht komma som en andlig räddning innan Kerkstraat når fram till floden Amstel och flyter norrut mot Spinozas monument, Nieuwmarkt och Red Light.

Efter 80 år av strider mot den spanska kungamakten och en evighets kamp mot Nordsjön stod Nederländerna på någorlunda fast mark. 1600-talet blev en gyllene era inom handel, konst, filosofi, litteratur, vetenskap och sillfiske. Problemet var havsnivån. Stora delar av landet ligger nu som då flera meter under havsytan och de väderkvarnar som tidigare pumpade vatten ur landet har fått vidareutvecklas till lösningar i större skala. Under landets hela existens har kampen mot havet bidragit till god organisation och en nödvändig gemenskap. Befolkningstätheten spelar också in, med 18 gånger så många invånare per km² som i Sverige. Det gäller att inte stressa, bara hålla tempot uppe. Lösningen har blivit att göra saker tillsammans, organisera sig, reglera, kompensera, bygga upp och bygga in. Resultaten är ofta imponerande, som när man så sent som 1969 inrättade en professionell fotbollsliga i landet och bara fem år senare hade ett landslag i VM-final mot Västtyskland. Bravaden upprepades vid nästa världsmästerskap i Argentina. Mycket var tack vare nr 14, nationalhjälten från Amsterdam, Johan Cruijff. Den tystlåtne killen från Akkerstraat brukade framhålla i intervjuer att man inte kan uträtta något ensam, utan måste göra det tillsammans. Samen doen. Holland utvecklade under 70-talet en ny spelstil som skilde sig markant från andra europeiska landslag. Med Totaalvoetbal - totalfotbollen - fick Cruijff, Neeskens, Krol, Haan med flera världen att häpna genom att spela offensivt i högt tempo samtidigt som man växlade positioner inom laget och på så vis förvirrade motståndaren. Försvarare sprang upp och gjorde mål, anfallare föll ner i backlinjen vid behov. Det sägs att Cruijff själv var landets bästa målvakt.

Totalfotbollens pragmatiska lösningar förkroppsligade det nederländska, ett land som gjort sig känt för att tjäna sina syften men utan någon storvulen nationalism. Hela tiden har det varit en fråga om framsteg genom nödvändighet. När de protestantiska handelsmännen i Amsterdam kopplade loss de norra provinserna från den spanska kronan och påven i Rom - de provinser som inte hängde med i separationen är idag Belgien - slapp man dyra skatter och ovälkommen inblandning söderifrån. Samtidigt hamnade konsten i kris. Söder om den nya gränsen kunde belgiska mästare med Rubens i spetsen fortsätta att måla dyrt på uppdrag av kyrkan, till biskopspalatsen och katolska handelshus ute i Europa. I de norra provinserna riskerade man att gå arbetslös. Kyrkorna skulle plötsligt vara enkla och det efterfrågades inga fluffiga altartavlor med flygande änglabarn. Man fick byta position. Rembrandt, Vermeer, Ruysdael och andra holländska mästare tvingades finna nya vägar, motiv som kunde säljas till handelshusen på hemmaplan, till lokalmiliser och samlare. Det blev en del företagsporträtt, landskap med väderkvarnar, stora himlar, småfåglar och mjölkflickor. En nödlösning kanske, men resultatet blev bra. Oavsett vem som skapade världen och allt som finns i den, tycks ett mått av samarbete nödvändigt för att nå resultat. Positioner ändras och idéer kläcks, problem kommer och går, nya möjligheter uppstår. De gamla romarna hade under antiken nöjt sig med att bygga städer på terraferma söder om träskmarkerna i norr. I städer som Dordrecht, Utrecht och Maastricht lades de första stenarna redan under romartiden, medan dammen vid Amstel kom senare. Oavsett hur det ligger till med den gudomliga inblandningen, kan holländarna vara stolta över sitt Amsterdam.